Bilden har nummer sex, och den har samma trista typografi som varje företagspresentation som någonsin har projicerats på väggen i ett konferensrum. Den hör till en studie på 49 sidor som togs fram i juli 2025 av Stagwell, marknadsförings- och opinionskoncernen som leds av den tidigare Clintonstrategen Mark Penn, åt en kund vars namn hölls borta från försättsbladet. Reportrarna som kom över den identifierade kunden som Israels utrikesministerium. Företaget hade intervjuat 8 050 personer i USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Spanien, hållit femton fokusgrupper och testat korta videor på tusentals till, allt för att ta reda på vilka budskap som skulle reparera en regerings rykte i väst. Bild sex redovisar en av lärdomarna på branschens platta prosa: ”föreställningen om radikal jihadism var effektiv överallt, och för konservativa målgrupper var det effektivt att koppla radikal jihadism till en önskan att dominera andra religioner.” På samma sida står det att forskningen nu kan forma kampanjer för, bland annat, ”hur man riktar sig mer direkt mot yngre människor”. I varje land som testades höll mellan 73 och 81 procent av de svarande med om att radikal islam var ett hot mot deras nation, och efter hela serien av budskap, rapporterar presentationen, flyttades stödet för kunden i genomsnitt mer än tjugo procentenheter.
Dokumentet läckte i september 2025 och rapporterades av Drop Site News, en israelisk och en svensk affärssajt och en tidningskolumn av Arwa Mahdawi; branschpressen bevakade företagets Israelkontrakt. Jag hittar ingen artikel om dess centrala resultat i New York Times, Washington Post, Associated Press eller Reuters. En regering hade betalat ett västerländskt opinionsinstitut för att mäta, land för land, hur mycket rädsla för radikal islam publiken bar på och hur långt ett batteri av budskap, den rädslan bland dem, skulle flytta den, och de tongivande tidningarna nämnde det, så långt jag kan se, aldrig.
Presentationen var noga med att säga radikal islam och jihadism, och den distinktionen förtjänar att bevaras, om så bara för att så få av dem som senare slog an samma tema brydde sig om att bevara den. Ett budskap som testar väl färdas vidare när det väl är släppt, plockas upp av människor som aldrig har sett någon presentation, och det tappar sina förbehåll på samma sätt som ett rykte tappar sina källor. I oktober 2026 hade förbehållet till stor del fallit bort, och det som återstod i rubrikerna var substantivet. Din rädsla för främlingen mättes innan den såldes tillbaka till dig, och de som mätte den visste på procentenheten vad den var värd.
Planerat hat inför det här valet
Samma läxa lärdes, helt oberoende, i Texas. I januari frågade Politico en republikansk konsult vid namn Vinny Minchillo varför så många kandidater i delstatens primärval gick till val mot islamisk lag, och han svarade med en uppriktighet som normalt är förbehållen rummet där opinionssiffrorna läses. ”Den muslimska befolkningen är busen den här valcykeln”, sa han, och redogjorde sedan för metoden: ”Det här har mätts upp och ner och fram och tillbaka, och bland republikanska primärväljare i Texas fungerar det.” I april sa han till CNN att temat var ”rent guld”. Nästan 95 procent av de republikanska primärväljarna svarade ja när partiets valsedel frågade om Texas borde förbjuda sharia, ett rättssystem som ingen hade föreslagit att införa.
Guvernör Abbotts chefsstrateg förklarade lockelsen för New York Times med sju ord: ”Det är som det var med gränsen.” Gränsen hade tystnat, och ett parti som i ett decennium hade gått till val på rädslan för mannen som korsar floden behövde en ny man, och hittade honom vid moskén. Times rapporterade att ansiktet på en ledare för ett islamiskt råd i norra Texas hade börjat dyka upp på kampanjflygblad, och att ingen av utredningarna av det planerade muslimska byggprojektet nordost om Dallas, projektet i centrum av paniken, hade funnit några oegentligheter. Ansiktet hamnade på flygbladen, och resultaten stannade i tidningen.
Minchillo gav ytterligare ett svar, till NPR i september, och det är den tydligaste bekännelse om metod som någon i amerikansk politik har gjort i år. På frågan varför temat var så användbart sa han: ”om vi kan ha ett problem att prata om som inte är ekonomi och inflation, då är vi taggade att lägga in det i budskapspaketet.” Fienden är en ersättning för matnotan. En väljare som är rädd för grannens religion är en väljare som har slutat fråga varför hans hyra fördubblades, och konsulten som ordnar utbytet får betalt, och är nöjd med det, och villig att säga det i en rikstäckande radiokanal, eftersom han helt riktigt har räknat ut att du inte kommer att lyssna.
Den starkaste drogen i medicinskåpet
Min nyhetsredaktion, The Wire, ägnade de tre första veckorna i oktober åt att läsa ungefär 6 000 rubriker varannan timme från ett fyrahundratal nyhetsflöden av alla politiska färger och lägga undan dem som tryckte på hårdast: rubrikerna som talar om för dig vad du ska känna innan de talar om vad som hände. I morse rymde högen 1 619 exemplar. Det vanligaste instrumentet var ren rädsla, i 218 av dem. Det näst vanligaste var domsordet, etiketten som fäller innan ett enda faktum har lagts fram, i 204. Hatord var ovanligare och hetare, och de bar den högsta laddningen av alla grepp vi mätte, 8,5 på en tiogradig skala. Fox News stod för 198 av exemplaren och CNN för 187, med lägre genomsnittlig hetta; Gateway Pundit och The Blaze var hetast av alla. Ett ord om metoden, eftersom den här essän ber dig misstro alla som döljer sin: The Wire lutar medvetet sin jakt mot partiska och statliga medier, där påtryckningarna är som mest högljudda, så de här siffrorna skildrar den mest högljudda delen av pressen och bör läsas så.
Sedan räknade vi vem som fick rollen. Av alla 1 619 rubriker gällde trycket muslimer eller migranter i 274, ungefär en av sex. Bland de 164 som fick nio eller tio, månadens mest manipulativa rubriker i vår hög, steg siffran till 87, alltså mer än hälften. Ju hårdare trycket är, desto troligare är det att personen i andra änden är en muslim eller en migrant. När en redaktör sträcker sig efter den starkaste drogen i medicinskåpet står det muslim eller migrant på etiketten.
Skurken i kalendern
När förtidsröstningen öppnade i Texas den 19 oktober började familjer över hela delstaten hitta broschyrer i brevlådan adresserade till deras barn. Broschyren kallade sig Texas Trans & LGBTQ+ Student Resource Guide, och den förklarade för minderåriga deras juridiska rättigheter, lagen om myndigförklaring och var de kunde hitta stöd utanför familjen. Avsändaren, en organisation som kallade sig Texas Transgender Student Union LLC, hade registrerats i Wyoming den 2 september via en massregistreringsagent, och dess returadress finns inte. Intresseorganisationen vars varumärke den lånade säger att den inte skickade något. Ingen vet vem som betalade utskicket. En mamma i norra Texas tolkade dess syfte så här: ”de använder mina barn för att göra mig så arg att jag går och röstar.”
Maktens Nät, kapitlet om nätverk i Maktens Svarta Bok, har en mening för exakt den här sortens bevisläge: ”Ingen kan bevisa någonting. Alla kan känna det.” Det alla kan känna, och det reklamregistren kan bevisa, är att transbarnet kallas fram varje valhöst med en flyttfågels regelbundenhet. Under de fem veckorna fram till den 24 oktober 2024 spenderade Trumps kampanjmaskin mer än 29 miljoner dollar på tv-reklam om transkirurgi och 5 miljoner dollar på ekonomin. Under en tvåveckorsperiod den oktobern gick mer än 41 procent av pengarna som kampanjen och dess allierade spenderade till reklam riktad mot transpersoner. Samma höst, när Gallup frågade väljarna hur mycket var och en av 22 frågor betydde, hamnade transpersoners rättigheter sist, med 18 procent som kallade frågan extremt viktig mot 52 procent för ekonomin. Ett år senare, i guvernörsvalet i Virginia, lade den republikanska sidan 57 procent av sin betalda mediatid på transfrågor och 1 procent på brottslighet och invandring sammantaget, i en delstat där 3 procent av väljarna angav ämnet som en av sina viktigaste frågor. Pengarna och oron går åt motsatta håll, och det är signaturen för en tillverkad efterfrågan.
I år betalade sig investeringen tidigt. I slutet av september hade republikanska annonsörer spenderat mer än 60 miljoner dollar på mer än 190 tv-reklamfilmer som nämnde transpolitik, i en valcykel där en CNN-mätning visade att väljarna rankade frågan lägre än var och en av de tio andra som testades. En andra räkning, gjord på ett annat sätt, pekar åt samma håll. Mellan den 1 augusti och den 12 oktober spenderades, enligt FactCheck.orgs sökning i reklambevakningens data, mer än 100 miljoner dollar på mer än 200 reklamfilmer som innehöll orden ”sex change”, könsbyte, mer än 77 miljoner av dem i senatsval, och flera av reklamfilmerna förvrängde de angripna demokraternas politiska historik. I Texas avslutades en reklamfilm mot den demokratiska senatskandidaten med raden ”for they/them, not you”, för hen, inte för dig, en fras som 2024 års kampanj redan hade provkört på publiken vid amerikansk fotboll, och PolitiFact gav dess centrala påstående betyget Falskt. Betyget publicerades en gång; reklamen sändes så länge pengarna räckte.
Bokens kapitel om skurkar förklarar varför vapnet väljs även när det missar, som det gjorde i Virginia, där kandidaten som satsade mest på det förlorade med ungefär femton procentenheter. Anklagelsen om grooming, står det, ”är perfekt utformad. Hur bevisar du att du INTE är pedofil? Att förneka låter skyldigt. Att tiga låter skyldigt. Måltavlan är språkligt schackmatt innan spelet ens har börjat.” Kapitlet anger också kostnaden rakt ut: ”Skurkskapandet har en dödssiffra.” Enligt den bästa uppskattningen finns det ungefär 2,1 miljoner vuxna transpersoner och ungefär 724 000 transtonåringar i USA, och de används, varje valår, som en hävstång på oron hos mer än hundra miljoner väljare, av vilka en majoritet, enligt Pews räkning, inte personligen känner någon transperson. Titta på skärmarna den 4 november, morgonen efter valet, och se hur länge ämnet stannar i sändning när det väl har gjort sitt jobb.
Frankrike fick ny etikett på femton dagar
Höstens franska oroligheter började, som franska oroligheter ofta gör, på ett lycée. Den 21 september gick elever på en gymnasieskola i Créteil utanför Paris ut i protest mot förhållanden som en ungdomstidning senare sammanfattade som ”des professeurs absents qu'on ne remplace pas, des classes à quarante, des locaux insalubres”: frånvarande lärare som ingen ersätter, klasser på fyrtio, hälsovådliga lokaler. Rörelsen spred sig genom skolorna, och den 17 oktober anslöt sig facken och det som återstår av de gula västarna för en nationell dag mot la vie chère, de höga levnadskostnaderna. Omkring 550 000 människor demonstrerade. Bilar brann, butiker plundrades och omkring 2 400 personer greps under helgen. Den franska regeringen, som har all anledning att veta vilka som var ute på dess gator, skyllde på ultravänstern.
Den 6 oktober, medan protesten fortfarande var en skolrörelse, skrev den amerikanske presidenten: ”Det här handlar om att islam vill ta över ett en gång stort Land.” Den 19 oktober, på väg från Vita huset till ett valmöte i Kansas, sa han till reportrar att ”Paris kommer att bli en muslimsk stad väldigt snart, och det var inte så det var tänkt”. Dagen därpå sa Benjamin Netanyahu, mitt i sin egen valkampanj, till en israelisk tv-kanal att Frankrike hade ”kapitulerat för den radikala islamens invasion”, och påminde om hur han varnat Macron efter massakrerna i oktober 2023: ”Och om vi inte eliminerar dem här kommer ni att ha dem i Paris. Och det är exakt vad som händer.” AFP noterade att han inte lade fram några bevis, och att demonstranterna var ett brett tvärsnitt av landet.
Rubrikerna gjorde resten. ”Mitt i muslimska upplopp”, skrev Daily Wire. ”Islamomarxistiska kravallmakare”, skrev Gateway Pundit. ”Muslimska kravallmakare och radikala vänsteranhängare enas för att riva ner väst”, skrev en kristen nyhetssajt. En kongressledamot från Texas som var med och grundade något som kallas Sharia-Free America Caucus sa till Fox News att den muslimska befolkningen i Frankrike hade nått ”brytpunkten”. Samtidigt skyllde en annan Fox-skribent på kommunister och fackförbund, och de medier som inte kunde bestämma sig för om kravallmakarna var muslimer eller marxister löste problemet genom att förklara att de var både och. Till och med New York Post medgav, i just den artikel som återgav presidentens profetia om Paris, att ”filmklipp visade plundrare och kravallmakare av olika ras och etnicitet”.
En strejk av skolbarn som ville ha lärare förvandlades till ett heligt krig på femton dagar, och ingenting i elevernas krav förändrades under de femton dagarna utom bildtexten. Så snabb är maskinen nu, och det är värt att ta tid på den själv, med en klocka, nästa gång en utländsk gata börjar brinna.
Utfrysningen utförs på miljoner
Kapitel 14 i boken, Maktens Nät, beskriver hur ett nätverk gör sig av med en person det vill bli av med. Instruktionerna skrevs för att avlägsna en enda person ur ett nätverk, en rival i ett företag eller en ställföreträdare i ett palats, och de är korta. Du ”demoniserar eller misskrediterar dem så att andra tar avstånd”. Du ”skär av deras tillgång till kommunikation och resurser”. Du ”sprider rädsla genom association, så att till och med deras vänner tvekar att försvara dem av rädsla för att bli besmittade”. Kapitlet tillägger, med lugnet hos någon som har sett det göras, att det är därför måltavlans närmaste också varnas eller avlägsnas: proceduren ”skapar en social död för måltavlan”.
Läs de tre stegen igen med en befolkning i stället för en person. Demoniseringen är rubriken, upprepad tills den låter som väder. Avskärandet av tillgång är det krävda stoppet för nya moskéer, och Texasguvernörens order som stämplar en muslimsk medborgarrättsorganisation som terroristorganisation. Rädslan genom association är den mest eleganta av de tre, och den är skälet till att pressen den här månaden fortsätter att svetsa ihop fiender till sammansättningar: ”islamomarxisten”, den ”rödgröna alliansen” mellan muslimer och vänstern. En forskargrupp räknade mer än 1 100 inlägg riktade mot muslimska amerikaner från 46 republikanska förtroendevalda på drygt ett år. I Michigan beskrevs demokraternas senatskandidat Abdul El-Sayed, som skulle bli den förste muslimen i den kammaren, i en syndikerad kolumn som en ”marionett åt Muslimska brödraskapet” och av USA:s president som ”en kille från Muslimska brödraskapet, till 100 procent”. Hans svar, ”Jag har inga kopplingar”, är den sortens mening som aldrig hinner ikapp anklagelsen.
En sammansatt fiende är en fälla för åskådare. Försvara muslimen och du är marxist; försvara marxisten och du ger skydd åt muslimen. Den vanliga anständiga människan, som gärna skulle låna vilken av dem som helst en stege, bestämmer sig för att det säkraste är att inte säga någonting alls, och den sociala döden fortskrider enligt schemat, administrerad av grannarnas tystnad.
Samma kapitel vägrar bjuda på konspirationens tröst. När det beskriver ett rum fullt av donatorer som över efterrätten utlovade en krigskassa stor nog att böja ett mellanval säger det att folk ”vill mystifiera det här som den djupa staten, men det fanns inget magiskt ’de’, bara stolar”. Den meningen borde tryckas på insidan av varje valkuvert. Din fiende valdes från tusentals stolar, var och en besatt av någon vars inkomst, ämbete eller publik växer när du är rädd, och incitamenten samordnar dem mer pålitligt än något telefonsamtal. En konspiration kräver åtminstone kompetenta människor som håller hemligheter; en marknad kräver bara en produkt som säljer, och rädslan för främlingen har aldrig en enda gång misslyckats med att sälja.
Vad rädslan gör med hjärnan som röstar
Din kropp svarar på en rubrik innan du har läst klart den. Joseph LeDoux ägnade sin karriär åt att kartlägga en snabb väg från talamus till amygdala som för en hotsignal förbi den tänkande hjärnbarken helt och hållet, och han och hans kolleger fann amygdalaneuroner som ändrade sitt svar på ett fruktat ljud på under 15 millisekunder. Resten av dig kommer senare, och kommer försvagad. Vittnen som ser ett vapen fäster blicken på det och minns andra detaljer i scenen sämre. Neuroforskaren Amy Arnsten vid Yale har visat att ”även ganska mild akut okontrollerbar stress kan orsaka en snabb och dramatisk förlust av prefrontala kognitiva förmågor”, det vill säga att de förmågor du skulle behöva för att genomskåda rubriken är de första som lämnar rummet. Boken komprimerar fyndet till två meningar: ”Tro: du utvärderar fakta, drar slutsatser och känner sedan känslor. Verklighet: du känner känslor, skapar slutsatser och plockar sedan russinen ur faktakakan.”
Det exakta fyndet är mer obehagligt än den grova föreställningen att rädsla gör alla auktoritära. Stanley Feldman och Karen Stenner fann ”inga belägg för en direkt effekt av samhälleligt hot men betydande belägg för en interaktion” med en befintlig läggning: hotet väcker den auktoritäre som redan sov inne i en människa, och lämnar de andra ungefär som de var. Påminn folk om deras egen död och sovaren rör på sig. I ett experiment fick en karismatisk kandidat i ett låtsasval 4 röster av 95 i kontrollgruppen och 31 efter att deltagarna ombetts tänka på döden, en nästan åttafaldig ökning; i ett annat ledde påminnelser om döden eller om attackerna den 11 september till att stödet för president Bush ökade och stödet för hans motståndare minskade. Tillhörighetens kemi gör sitt. Män som fick oxytocin, hormonet som har sålts till allmänheten som kärlekens molekyl, fick större tillit till sin egen grupp och blev mer defensivt aggressiva mot en konkurrerande grupp. Studiens huvudforskare skrev senare att sådana fynd ”ifrågasätter synen på oxytocin som en urskillningslös ’kärleksdrog’ eller ’myskemikalie’”. Bokens version är kortare: ”När du delar det här hotet med andra frisätts oxytocin, som binder er samman genom ett gemensamt motstånd.”
Det sista steget räknar bort människan. När Lasana Harris och Susan Fiske skannade hjärnorna på människor som tittade på fotografier av olika sociala grupper aktiverades mediala prefrontala cortex, området vi använder för att tänka på andras sinnen, för varje grupp utom de mest föraktade, som i stället tände avskyns områden. Under primärvalen 2016 fann Nour Kteily och Emile Bruneau att ”amerikaner öppet avhumaniserar mexikanska invandrare och muslimer”, att avhumaniseringen förutsade stöd för den mest aggressiva politik som stod till buds, och att de muslimer och latinamerikaner som kände av den blev mer fientliga tillbaka, vilket försåg nästa omgång rubriker med deras bevis. Rädsla fäster lättare vid ansikten av en annan ras, och en avskyreflex byggd för att undvika sjukdom visar sig förutsäga motstånd mot invandring genom intuitioner som verkar under medvetandets yta. Maskineriet är äldre än någon kampanj, och kampanjen hyr det bara.
I 2,7 miljoner inlägg från nyhetsmedier och kongressledamöter ökade varje ord om den politiska motsidan sannolikheten att ett inlägg delades med 67 procent. Människor är mer villiga att dela lögner som väcker upprördhet utan att först läsa dem. Upprepning får ett falskt påstående att kännas sannare även när folk vet bättre. Ilska, mer än oro eller entusiasm, är det som får människor att delta i politiken. Och en rädsla som en gång har lärts in begravs levande: hjärnan skapar ett nytt minne som trycker undan det gamla, och det gamla kommer tillbaka i en ny miljö, vilket är skälet till att samma skurk kan pensioneras efter ett val och återupplivas till nästa.
Din glömska har studerats lika noga som din rädsla. Experiment med manipulerade nyhetssändningar visade för decennier sedan att tv förändrar vilka problem tittarna tror är viktiga och hur tungt de problemen väger i deras bedömning av en president. Det du senast fick lära dig att frukta tenderar att bli måttstocken som varje kandidat mäts mot, och allt annat du visste för en månad sedan, matnotan och Epsteinakterna och kvinnan som sköts ihjäl i sin bil i Minneapolis, glider ner på skalan. Känslorna för det egna partiet rörde sig knappt mellan 1980 och 2012, medan motståndarpartiets genomsnittliga betyg föll från 45 till 30 på en skala till 100. En växande andel amerikaner röstar nu mot någon, och den någon valdes åt dem.
Akterna som ingen söker efter
I november 2025 röstade representanthuset 427 mot 1 för att tvinga fram offentliggörandet av justitiedepartementets akter om Jeffrey Epstein, och presidenten skrev under lagen dagen därpå. Tidsfristen den satte, den 19 december, passerade, och i slutet av januari hade departementet släppt ungefär 1 procent av dokumenten. Den 30 januari publicerade departementet omkring tre och en halv miljon sidor, med namn svärtade på många av dem. En federal domare i Washington har ägnat månaderna sedan dess åt att beordra att delar av överstrykningarna hävs, och sa i augusti till regeringen att straff för domstolstrots var ”ett löfte” och att ”allmänheten har rätt att veta vad i helvete som pågår i det här målet”. Justitieministern som hanterade offentliggörandet är borta. Den republikanske kongressledamot som tvingade fram omröstningen, Thomas Massie, förlorade sitt primärval i maj efter att mer än 15 miljoner dollar i externa pengar hade spenderats mot honom.
Allmänhetens uppmärksamhet kan läsas av i ett diagram. Veckan efter januarisläppet nådde amerikanernas sökningar på namnet Epstein sin högsta punkt under de 16 månader diagrammet täcker, 100 på Googles relativa skala. Fyra veckor senare var USA i krig med Iran. I början av mars hade sökningarna fallit till 22, i april till 9, och varenda vecka sedan början av augusti har siffran stått på 3. Krigets tajming överlåter jag åt andra; dess effekt på din uppmärksamhet syns i diagrammet, och uppmärksamhet är den enda resurs som alla som har något att dölja i de där akterna helst av allt vill att du lägger någon annanstans.
Historien har gjorts om till ammunition. Kandidater och externa grupper, med demokrater bakom nästan nio av tio inslag, har i år sänt fler än 160 reklamfilmer om Epstein med mer än 35 miljoner dollar bakom sig, vilket säger dig att skandalen främst överlever som en 30-sekundersfilm som den ena stammen kan avfyra mot den andra, medan själva dokumenten, och namnen bakom de svarta strecken, läses av nästan ingen. Kapitel 17 i boken, De Blindas Herde, räknar hanteringen av det här glappet som massmanipulationens sjunde lag: ”Ett annat trick är att tajma avslöjandet. Ibland kan du till och med släppa ut sanningen, men bara när det är för sent.” Sanningen släpptes ut i januari, och inom en månad hade landet fått något mer skrämmande att titta på.
Hur mörkt det redan har blivit
Boken gjorde en förutsägelse för i år, i en lista som följer orden som har använts om migranter från ”papperslösa invandrare” 2015 via ”djur”, ”inkräktare” och ”ohyra”. Dess post för 2026 lyder: ”Vågar jag förutspå en armé av maskerade ’patriotiska’ rekryter med vapen och regeringens tillstånd att jaga som sport?” Den skrevs som en provokation. Mät den mot verkligheten och avgör själv hur långt den sköt över målet.
I september 2025 tillät högsta domstolen immigrationsagenter i Los Angeles att återuppta rörliga kontroller baserade på fyra faktorer tillsammans: synbar ras eller etnicitet, att man talar spanska eller engelska med brytning, platsen och vilken sorts arbete en person verkar ha. Domare Kavanaugh skrev i ett instämmande yttrande att synbar etnicitet ensam inte kunde motivera ett stopp men kunde vara ”en ’relevant faktor’”. Domare Sotomayor beskrev i sin skiljaktiga mening det land majoriteten just hade tillåtit: ”Vi ska inte behöva leva i ett land där regeringen kan gripa vem som helst som ser latinamerikansk ut, talar spanska och verkar ha ett låglönejobb.” Vita huset hade redan gett myndigheterna en siffra att nå, 3 000 gripanden om dagen. Den här månaden hade ProPublica dokumenterat 506 amerikanska medborgare som hade hållits kvar av immigrationsagenter, mer än 100 av dem efter att agenterna ifrågasatt deras medborgarskap, ”nästan alla” av dem icke-vita, och minst 70 av de 506 barn eller tonåringar. Inrikessäkerhetsministern hade sagt till landet hösten innan att ”inga amerikanska medborgare har gripits eller frihetsberövats”. I Minneapolis i januari sköt federala agenter ihjäl två amerikanska medborgare, en kvinna i sin bil och en intensivvårdssjuksköterska, under vad departementet kallade den största immigrationsinsats det någonsin hade genomfört. Dödsfallen i immigrationsförvar nådde rekordnivå innan budgetåret var sju månader gammalt. Av bokens förutsägelse är ordet sport det enda som fortfarande väntar på sina bevis.
Den vanliga medborgaren har bjudits in att hjälpa till. Regeringen byggde ut sin tipslinje. När en komiker i Nashville satte upp en falsk som ett experiment fick den nästan hundra tips, rapporterade Washington Post, från människor som angav sina grannar, före detta älskare, Uberförare och främlingar i mataffären. Ett kom från en förskollärare som hade slagit upp en elevs föräldrar i skolans register. ”Jag kan inte hjälpa att de har en sexåring”, skrev läraren. ”Det får de stå för.” Det här är rädsla genom association i sin slutliga form, där den tysta grannen blir den frivillige.
Våldet går åt mer än ett håll. En delstatspolitiker i Minnesota och hennes man mördades i sitt hem i juni 2025; Charlie Kirk sköts ihjäl på en universitetsscen i september samma år; en prickskytt sköt mot ett immigrationskontor i Dallas, lämnade en lapp med förhoppningen att ge agenterna ”verklig terror” och dödade i stället två internerade; en skytt öppnade eld vid Vita husets korrespondentmiddag i april. Forskare vid University of Maryland räknade en ökning på 34,5 procent av terrorism och riktat våld under de första åtta månaderna 2025 jämfört med året innan, samtidigt som FBI:s räkning av anmälda hatbrott föll med ungefär 7 procent. Du kommer att höra ordet ”lynchning” i höst, om de svarta män och kvinnor som har hittats hängda på orter från Mississippi till Michigan. Myndigheterna har bedömt nästan vart och ett av de dödsfallen som självmord, familjerna ifrågasätter många av bedömningarna, och ett var ett mord iscensatt för att se ut som en hängning; inget av dem har lett till åtal för hatbrott. Jag anger det exakt eftersom exakthet är hela det försvar den här essän rekommenderar. En sak som blåser upp sina bevis ger sina fiender det enda argument de behöver.
De unga är priset
Lojalitet som köps vid 16 växer med ränta på ränta i 60 år, och varje köpare av rädsla i västvärlden har räknat på det. Bild sex i Stagwells presentation, minns du, erbjöd forskningen för kampanjer om ”hur man riktar sig mer direkt mot yngre människor”.
Dragningskraften är verklig och den går att mäta. År 2024 röstade amerikanska män under 30 på Trump med 56 mot 42 procent. En fjärdedel av männen under 25 röstade på AfD i Tysklands val i februari 2025. Turning Point USA rapporterar att dess gymnasieavdelningar växte med 180 procent under året efter att dess grundare dödades. En läckt chatt mellan ledare för Young Republicans, publicerad av Politico, innehöll meningarna ”Jag älskar Hitler” och ”Alla som röstar nej ska till gaskammaren”, och vicepresidentens svar var att ungar gör dumma saker. När forskare i Dublin skapade falska konton som utgav sig för att vara 16- och 18-åriga pojkar matades vart och ett av dem med giftigt innehåll inom 23 minuter, och vid experimentets slut var mer än tre fjärdedelar av det plattformarna rekommenderade problematiskt eller giftigt, det mesta från manosfären.
Och ändå marscherar de unga åt flera håll samtidigt, vilket är det mest intressanta faktumet i datan. Unga amerikanska män har sedan dess svängt tillbaka mot demokraterna med tvåsiffriga marginaler i mätningarna, med ett envist undantag, män mellan 18 och 22, som inte har rört sig mot dem alls. I Storbritannien ligger Reform på 9 till 12 procent bland dem under 30, och De gröna leder bland dem. I Tyskland gav de under 25 som helhet, som lade ungefär en femtedel av sina röster på yttersta högern, en fjärdedel till vänsterpartiet Die Linke. I USA har 57 procent av republikanerna under 50 numera en negativ syn på Israel, vilket tyder på att den publik som ministeriets opinionsmätare pekade ut inte har vunnits. De unga dras mot den ytterlighet som först når deras telefon, och ytterligheterna har börjat slåss med varandra om vårdnaden.
Kevin, i bokens kapitel De Kognitiva Kaskaderna, är 24 och ensam, och en algoritm leder honom från ”jag ställer bara frågor” till en enda skurk, till grälen med familjen som bränner hans broar hem, till merchandiset. ”Figuren ger Kevin den yttersta psykologiska hävstången: en mäktig, enkel skurk.” Det som följer är lättnad, och lättnaden är drogen: ”Den kaotiska, förvirrande världen har med ens hamnat i skarpt, moraliskt fokus.” Din son är Kevin, eller så är din brorson det, och de som tävlar om honom har mer pengar än hans föräldrar, och de har studerat hans ensamhet noggrannare än någon som älskar honom, eftersom de betalade för studien.
Historieböckerna skrivs om nu
Den bekväma föreställningen säger att historien skrivs om efter att en regim har fallit, av dem som vann. Den skrivs om medan regimen styr, av dem som förvaltar den, och arbetet utförs med skruvmejsel, en skylt i taget.
I mars 2025 avvisade en presidentorder med titeln ”Återupprätta sanning och förnuft i amerikansk historia” varje beskrivning av nationen som ”i grunden rasistisk, sexistisk, förtryckande eller på annat sätt obotligt bristfällig” och gav inrikesdepartementet i uppdrag att granska landets monument och minnestavlor. Samma sommar inledde Vita huset en granskning av åtta av Smithsonians museer för att ”avlägsna splittrande eller partiska berättelser”, och i juli i år publicerade det en rapport på 162 sidor som anklagade National Museum of American History för ”extrem politisk aktivism”. I september avgick Smithsonians chef, den förste historiker som någonsin har haft posten. Skyltar i nationalparkerna började uppmana besökare att anmäla innehåll som är ”negativt om antingen tidigare eller levande amerikaner”. Personalen vid Fort Pulaski i Georgia beordrades att ta ner fotografiet från 1863 av en tidigare förslavad mans ärrade rygg, en av de mest berömda bilderna i amerikansk historia. Ett kalkylark som togs fram på domstolens order i juni listade 51 föremål som hade avlägsnats från 24 platser i parkerna, minst 13 av dem förstörda eller borttappade; vid Franklin Delano Roosevelt Memorial ersattes en skylt om hans regerings diskriminerande politik med en om hans rullstol. Panelerna i Philadelphia som hedrar minnet av de nio människor som George Washington höll som slavar i President's House togs ner i januari. Webbsidan för Stonewall National Monument ändrade i tysthet ”LGBTQ+” till ”LGB”. Pentagon raderade sidor som hedrade Jackie Robinson och navajofolkets kodtalare, Navajo Code Talkers, i en utrensning så mekanisk att dess sökordsfilter flaggade fotografier av Enola Gay, och återställde dem först efter ett ramaskri. Oklahoma skrev in ett krav i sina läroplaner för gymnasiet om att eleverna skulle ”identifiera avvikelser i resultaten i valen 2020”, tills delstatens högsta domstol ogiltigförklarade läroplanerna på en formalitet. Varje borttagning var liten nog att passera som städning, och tillsammans utgör de en ny upplaga av landet.
Storbritannien gör det artigare, vilket är det brittiska sättet att göra allting. Regeringens översyn av skolans läroplan, publicerad i november i fjol, bedömde att historieämnet ”i stort sett fungerar väl”, och en sökning i hela texten hittar orden imperium, kolonial, slaveri och rasism ingenstans. Reform UK, som nu styr kommuner över hela England, lovade i sitt valmanifest att varje lektion om brittisk imperialism eller slaveri ”måste paras ihop” med ett icke-europeiskt exempel, och partiets dåvarande ordförande, Zia Yusuf, sa till landet att ”brittiska imperiet sammantaget gjorde mycket mer gott för världen än ont”. I St Helens tillkännagav Reforms kommunledare den här månaden att kommunen ”inte ska uppmärksamma Black History Month”, och sa, på frågan om Förintelsens minnesdag, ”där har juryn inte bestämt sig än”, innan det bekräftades att kommunen skulle fortsätta att uppmärksamma den. Partiets valmanifest i Wales lovade att ”sätta stopp för politisk indoktrinering inom kulturarvet”. Och nästan varje vuxen invandrare som blir brittisk medborgare måste fortfarande klara ett prov byggt på en officiell handbok vars historiekapitel mer än 175 historiker har beskrivit som ”i grunden vilseledande och på sina ställen bevisligen falskt”. Så långt jag kan se är det den enda historietext som den brittiska regeringen inte har visat någon lust att rätta.
Metoden är densamma överallt där den dyker upp. Indiens nationella läromedelsråd tog bort kapitlet om mogulhoven. Ryssland lade till ett avsnitt i sin enhetliga historielärobok om ”den särskilda militära operationen” och gav i år ut en historia över det ockuperade Donbas för barnen som bor där. Hongkongs nya läroböcker upplyser eleverna om att staden aldrig var en brittisk koloni. Boken sätter ord på mönstret i en enda mening: ”I sina skolor lär sig barnen om nationens historia genom läroböcker skrivna av segrarna.” Dess dom över resultatet är fem ord lång: ”De utexaminerades. Nu röstar de.”
Jag tänker inte ta till den vanliga jämförelsen med 1930-talet. Den har riktats mot så många motståndare under så många år att den nu fungerar som ett lugnande medel: läsaren hör den, drar slutsatsen att skribenten är hysterisk och somnar om. Nutiden behöver ingen lånad kostym. Dina barnbarn kommer att studera det här decenniet i ett klassrum, förutsatt att någon fortfarande får undervisa om det, och de kommer att ställa den fråga varje generation ställer till den föregående: hur kunde det här hända mitt framför ögonen på alla? Det ärliga svaret kommer att vara att det hände mitt framför ögonen på alla eftersom nästan alla tittade på främlingen.
Buren byggs medan du tittar på främlingen
Institutionerna som sätter betyg på världens demokratier har publicerat årets betyg, och USA har fått gå om ett år. I mars meddelade Varieties of Democracy-institutet i Sverige, som bedömer 179 länder på samma skala, att USA hade förlorat sin status som liberal demokrati för första gången på mer än 50 år. USA:s indexvärde, 0,79 år 2023, låg på 0,57 i slutet av 2025 efter att ha tappat 24 procent på ett enda år, tillbaka där landet stod 1965, och landets placering i världen sjönk från plats 20 till plats 51. ”Den hastighet med vilken den amerikanska demokratin för närvarande monteras ner saknar motstycke i modern historia”, står det i rapporten, och den lägger till en jämförelse som borde genera alla som fortfarande tycker att saken är överdriven: en nedgång av den här storleken tog Viktor Orbán i Ungern mer än fyra år, och Narendra Modi i Indien och Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet ungefär ett decennium. Samma rapport räknar Storbritannien till världens nya autokratiserare, på grund av försämrad yttrandefrihet och mediefrihet. Freedom House sänkte USA:s poäng från 84 till 81. Economist Intelligence Unit placerade landet på dess lägsta nivå sedan indexet startade, och bland skälen fanns, enligt en sammanfattning av rapporten, det exceptionella bruket av federala brottsbekämpande myndigheter mot specifika etniska grupper och rasgrupper utan skälig misstanke.
Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som skrev standardverket om hur demokratier dör, var mer direkta. I vintras drog de, tillsammans med Lucan Way, slutsatsen i Foreign Affairs att ”under Trumps andra mandatperiod har USA sjunkit ner i konkurrensutsatt auktoritarism”, den sortens regim där valen fortsätter och spelplanen lutar. Levitsky och Way hade definierat dess karaktär tio månader tidigare, med fem ord som passar den här hösten exakt: ”Konkurrensen är verklig men orättvis.” Alla behåller sin röst och ombeds bara att lägga den på den rädsla som tillhandahålls, medan institutionerna som skulle ha hållit vinnaren i schack rensas ut och fylls med lojalister.
En allmänhet samtycker till detta utan att märka att den har gjort det, och bokens kapitel om massmanipulation förklarar metoden: ”Om makten långsamt höjer värmen, en frihet beskuren här, en minoritet utpekad som syndabock där, kommer folk att sitta stilla, varma och tillfredsställda, så länge deras vardag fortfarande har pizza, sport och såpoperor.” Kapitlet anger också tidsgränsen: ”Det är bättre att göra motstånd mot förändringen medan du fortfarande kan känna igen dig själv.” Varje generation som har levt igenom en sådan vändning trodde att den levde igenom en debatt. Först i efterhand visar det sig att debatten var en maktöverföring, och då skriver de som märkte det för sent memoarer om hur ingen kunde ha vetat.
Samma forskare tillåter sig en tröst, nämligen att omsvängningen ”går att vända”. Ungerns väljare kastade ut Orbán i april, efter 16 år med honom vid makten, med rekordhögt valdeltagande. En lutande spelplan kan fortfarande vinnas av människor som vägrar att låta sig skrämmas till att spela på fel halva av den. Buren har en dörr, och dörren är en röstsedel lagd av en väljare som vet exakt vilken rädsla som såldes till honom och avböjer att betala för den.
Så behåller du förståndet före november
Valet hålls den 3 november. Boken innehåller en uppsättning övningar byggda för just den här sortens belägring, och var och en av dem lämnar ditt parti och din kyrka i fred och ordnar om ordningen i vilken saker händer inne i din skalle.
Börja med den enda fråga som boken kallar ditt vapen, i Verklighetens Herrar: ”Vad får de mig att känna, och varför just nu?” Ställ den till varje reklamfilm, varje utskick och varje rubrik från nu till valdagen, och ställ den högt om du är ensam. Ställ sedan konsultens fråga, den som Vinny Minchillo besvarade åt dig: vilket problem står den här rädslan i stället för? Om svaret är hyran, fråga varje kandidat på din valsedel om hyran, och lägg märke till vilka som byter ämne till moskén.
Gör skurkrevisionen från Fiendens Gåva på den du hatar mest den här månaden. ”Vem lärde mig att se dem som fiender? Vad vinner jag på att ha den här skurken? Vad skulle jag förlora om jag slutade bekämpa dem? Gör den här skurken mig större eller mindre? Kräver det att människor förstörs för att besegra dem?” Köp dig sedan tid, det som boken kallar ”ditt enskilt största försvar”. Ta två hela sekunder innan du svarar någon om politik, och dela ingenting samma dag som du först ser det; de som säljer rädsla är beroende av fart, för en rädsla som har fått sova över natten har oftast börjat se löjlig ut vid frukosten. Tillbringa en hel dag i tystnad före valet, helt utan nyheter, så som bokens Fenixprotokoll gör. Världen finns kvar på morgonen, och du möter den med den prefrontala cortex du föddes med.
Behåll en vän på andra sidan. Maktens Nät säger åt dig att behålla ”minst en legitim livlina i ett rivaliserande läger, även när du har det bekvämt, med någon som inte är skyldig dig något och respekterar dig ändå”. Hela maskineriet som beskrivs i den här essän bygger på att du aldrig äter middag med den människa du har fått höra att du ska frukta, och det rasar, enligt min erfarenhet, någonstans kring varmrätten. Och när din granne är måltavlan, var den allierade. Solomon Asch fann att en enda avvikande röst i ett rum bröt förtrollningen hos en enig majoritet som hade fel, och boken drar slutsatsen åt dig: ”En allierad krossade illusionen av enighet och befriade individen.” Utfrysningens steg med rädsla genom association fungerar bara om varje åskådare håller tyst. ”När du ser någon bli manipulerad och håller tyst”, står det i bokens sista kapitel, ”är det ett val.”
Förbered dig också på åren efter november, vem som än vinner, på samma sätt som du skulle förbereda dig på en hård vinter. Känn till dina rättigheter och dina grannars namn. Bygg ett nät av människor som känner och litar på varandra över de gränser du har fått lära dig att frukta; ett sådant nät är den enda struktur som varje blivande autokrat har haft svårt att skära av. Maktens Nät ger regeln för att överleva en utfrysning, och under en säsong som den här betyder den mer än någon annan: ”Låt aldrig ett enda nätverk bli din enda maktkälla och håll alltid en livlina till en alternativ maktbas.” Framför allt, bli svårare att förutsäga. ”Systemet drivs av förutsägbara människor”, säger boken. ”Sluta vara förutsägbar. Det är revolutionen som faktiskt fungerar.”
Boken avslutar sitt kapitel om språk, Ormens Tunga, med en kort katalog över ormens moderna former. ”Varje reklam som får det att vattnas i munnen på dig efter saker som kommer att döda dig. Det är ormen. Varje politiker som får ditt hjärta att rusa av vrede medan du röstar för din egen undergång. Det är ormen.” Ormen har ett opinionsinstitut nu, och ett bildspel, och en konsult som berättar för en rikstäckande radiopublik att han är taggad på att ge dig något att frukta som inte är priset på ägg. Den har aldrig varit mer sofistikerad, och den har aldrig varit lättare att se, eftersom dess metoder nu finns dokumenterade, i dess egna bilder och med dess egna ord.
Ditt hat har en uppdragsgivare. Din röst har inte sålts, än.